Eva Hudin skriver:
Göran Greiders kulturkrönika i ARBETAREN nr 18 handlar om makten. Han skriver att vi uppfostrats till att inte se det maktlandskap vi vandrar i. Kanske är det bra att vi varken ser det eller förstå det, för så länge vi är “blinda” är spelfältet fritt för arbetsgivare och kapitalet. Vår ilska över orättfärdigheterna, skriver Greider, riktas mot politikerna istället för mot kapitalet. Men, tänker jag, visst ryms båda i samma kostym. Liberala politiker stinna av kapitalistiska idéer är rättfärdighetens största fiende, för i den kapitalistiska världen finns inte plats för annat än de starka, de som alltid klarar sig.
Regeringen visar åter upp sitt fula tryne med remisserna Ny rehabiliteringskedja och Ettårsgräns för sjukpenning och införande av förlängd sjukpenning.
Sveriges kommuner och landsting, försäkringskassan och arbetsförmedlingen är kritiska till förslagen. JÄMO är kritisk. LO, TCO och Saco är kritiska. Statens folkhälsoinstitut är kritiska. Till och med Kristdemokraterna tycker att det här nog i alla fall är att gå för långt.
Det regeringen gör är att öppna för en UTSORTERINGSKEDJA och det drabbar framförallt kvinnor.
Några kritiska röster
- vi kommer att få se ett utökat behov av försörjningsstöd och därmed en övervältring av kostnder på kommunerna
- den så kallade rehabiliteringskedjan (som snarare borde kallas utsorteringskedjan) kommer att öka de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor
- den så kallade rehabiliteringskedjan innebär ett systemskifte i sjukförsäkringen eftersom regeringen förslår införande av en diagnosbaserad sjukpenning.
Ett exempel ur förslaget till ändringar vad gäller sjukpenningen: Om man har fått sjukpenning i 365 dagar och därefter insjuknar igen eller blir påkörd av en bil har man inte rätt till till sjukpenning undder ca 4 månader utan hänvisas till försörjningsstöd trots att man är allvarligt sjuk.
Regeringen gör miljardbesparingar på sjuka, trots att överskotten i sjukförsäkringen uppgår till 14 mdkr 2008 enl. Försäkringskassan. Försämringarna kommer att skada tilliten till välfärdssamhället på oöverskådlig tid. Och det tycker jag är FEEEEEEEEL! Men borgarna ropar unisont (bortsett några kristdemokrater) JAAAAAAA! De inser att de inte har så lång tid på sig, ibland kan det tyckas som evigheter till 2010 men borgarna har bråttom, de måste sabba så mycket som möjligt av det samhälle arbetarrörelsen byggt upp under decennier.
STATEN och KAPITALET, jojomensan!
